...en slags sammanfattning på gång???

Det behövs alltså inte mer än ungefär ett halvår för att glömma preciiiiiiiiiiis alla bekymmer, allt städande, passande och pysslande med allt vad det innebär att ha valpar?

För det är väl som en dans på rosor att ha en kull med valpar? =)



ChiliBourke-valparnas beskrivning av en riktig röjarskiva (8 veckor gamla):
"Nu ska vi har jätteskoj när husse och matte blir borta ett par timmar. Först röjer vi ner de krukväxter vi når, sliter sönder dom och sprider ut jorden. Kom ihåg att plocka ur plastinnerkrukorna och slita dom i bitar också. När golvet och blomjorden känns för torr kissar och bajsar vi lite och sen är det bara att springa för glatta livet så det fastnar i heeela köket. Gärna en bit upp på skåpluckorna också. Sen låter vi det ligga så och förhoppningsvis hinner golvvärmen få det att torka lite - åtminstone i kluttkanterna - så kletet ligger riktigt stilla på sin plats när husse och matte kommer hem igen."

 

Ja... hur det än är med minnet från en valpkull i köket så riktigt längtar och hoppas jag att Jessi kan få sin första kull med valpar i sommar - med den stiliga och fantastiska killen Banana Split som valp-pappa!

Jessi - Moneystep's Dalasi 2011




AxRace's Banana Split 2011





Just nu är vi mitt uppe i byggandet av vårt hundhus - det går sakta men säkert och tar sin tid när vi får leka hantverkare själva. Meeeen det känns ändå som om det allmänna livet-tempot har lugnat sej lite, händelser börjar smälta in och saker börjar falla på plats ur de senaste årens kämpande med än det ena än det andra.



Jag är nog lite trög, har inte riktigt hunnit med att ta in allt som hänt hittills - det har rullat på allt fortare med både lycka, olycka och bedrövelse och sorg under de senaste åren. Vi har inte hunnit med att avsluta det ena förrän det andra har tagit vid. Noll tid till eftertanke.





Här är hela gänget i november 2010.
Igor, Chili, Vilda, Izzy, Jessi, Grim, Katla och Tea.

 
Tea fick sina valpar i december 2009 med en av mina riktiga favorithjärtekrossar-hanar som pappa, Crimdon Boa.
Strax innan valpningen, ca 10 dagar innan, sträckte hon sönder sin gamla senskada från 2007 och blev spjälad igen! Ingen rolig sits, vare sej för henne eller oss. Men valparna gjorde att allt ändå kändes positivt.



Crimdon Boa januari 2011



Izzy och Freppe SM 2010

Efter SM 2010 blev Tea sakta men säkert allt sämre och sämre.
Jag levde på glädjen från Izzys insats när hon vunnit Sprint-SM.
Och Tea...ja, jag hoppades, de kanske kunde hitta vad felet var trots allt.

Chili började löpa och fick en resa till en av mina absoluta favoriter sen massor av år tillbaka, Back O'Bourke, nån vecka senare.

Chili-valparna kom till världen ganska bekymmerslöst. Nio stycken.



Back O'Bourke och Chili träffas första gången.



Vi åkte på Hundmässan i Stockholm som blev en superlyckad bonus-grej i december 2010 då Vilda blev Bästa Veteran och Izzy Bästa tik. Vilda fick t.o.m beträda stora final-ringen som tio-årig kapplöpningsveteran. Det var bara ...wow liksom.

Vilda med sin veteran-rosett.

Efter det höll valpar och en sjuk Tea oss sysselsatta inpå det nya året 2011.

Tea i november 2010, en riktigt bra Tea-dag.

Freppe och Izzy får säja hejdå efter sin dejt i januari 2011.

När Izzy sen fick dejta ytterligare en av mina maffiga favoriter Fräcke Fredrik, i början av det nya året, hade Tea bara dagar kvar att leva. Och Diva bröt sönder sej på mer än ett ställe och...ja - tillvaron blev ännu mer av en känslomässig berg- och dalbana.

Divas knä sitter inte riktigt ihop som det bör. Januari 2011.

Diva fick en fanclub bland djursjukvårdarna/eleverna på Ultuna.

I mars blev det valpningsdags för Izzy, det utvecklade sej till allt annat än ett dröm-scenario. En valp kom ut av sej själv. Sen var det stopp. Det var en halvkall mars-dag och vi fick i ilfart köra till Distriktsveterinären i Valbo som var snälla nog att ta emot oss en fredag eftermiddag strax före kl 16.

Tiken som lyckades ta sej ut själv, Fräcka Frida heter hon. Fia.
Hon fick vänta ensam i lådan med värmedyna medan hennes syskon kom ut.

En fel-liggande tik gick förlorad. :( Men övriga fem valpar överlevde tack vare Distriktvet'ens snabba mottagande. :) Fem fyrbenta galenpannor blev det efter Izzy och Freppe.



Izzy under narkos var fruktansvärt att se, jag var bara tvungen att fota, fast jag skakade. Och det gjorde hon också.




Izzy några eller nån dag efter operation, MYCKET trevligare att se!



Några av Freppizarna har varit så vilda att de redan vid 8 månaders ålder förverkat varsina klippkort hos veterinär och fysioterapeut, vi hoppas att det betyder att de gjort allt veterinärstök som valp ...och slipper det när de blir äldre... Låter väl bra om det skulle vara så att det mesta toket redan är avverkat!

 Ja...nä... var ska jag dra gränsen...jag får lämna lika mycket oskrivet, både kul och tråkigt som hänt på vägen fram till idag.  

Mycket av det som hänt har förstås fått gå ut över andra saker som i sin tur inte blivit genomförda, men t ex både Igor och Jessi har tävlat långt över förväntan med tanke på vilken obefintlig träning de fått under årets början.

Det har varit ett mellanår tävlingsmässigt, men med fantastiska resultat ändå.

Jessi tog sej till final i Tik-SM. Och hon är en av de våra som tyvärr fått stå lite åt sidan träningsmässigt under en period då det plötsligt och oväntat dök upp annat, så en final var inget vi vågade hoppas på.

SM-finalist-femman Jessi som är ganska nöjd!

Igor visste knappt vad startbur var när han tog sin licens och några lopp efter debuten avslutade han sin debutantsäsong med en sprint på Åkers på en tid under 19 sekunder. Det hade jag aldrig kunnat förvänta mej. Båda Tea/Boas licensierade pojkar fick också sina första vinster samma dag, i födelseordning såklart ;-) Sammy först, sen Igor. För två år sedan just denna vinstdag parades Tea och Boa. Ett bra datum för oss mao.

Catrin med vinnaren i Lopp 3 - Sammy.
Foto: SHS

Jag med vinnaren i lopp 4 - Igor.
Foto: SHS

Jag brukar vilja göra en sammanfattning över året som gått. En ganska kort beskrivning över årets händelser.

Har försökt flera gånger för år 2010, men jag klarar inte av det för jag fastnar hela tiden på den stora obeskrivliga glädjen: Izzy i Sprint-SM  - och den stora obeskrivliga sorgen: Teas sjukdom och bortgång.

Så sammanfattningen får bli på nåt annat sätt, det kanske var det här mega-långa inlägget. Jaja, det spelar mindre roll, de mest känsloladdade händelserna är ju de som är svårast att ta udden av. Om man inte pratar eller skriver om det t ex.

Och nu, 2011, en sammanfattning kanske? ...nä, det blir nog ingen.
Men det gör inget. Den slutsats jag kan dra efter alltihop som hänt fram till idag är väl att jag åtminstone har lärt mej en hel del nytt. Och att lära sej nya saker är bra, även om dom känns för djävliga ibland.

Jag tror att 2012 blir ett bra år.
Och tro det eller ej - det känns faktiskt redan lite bättre. ;-)