Mäktigaste fågeln häromkring

Igår fick jag sällskap av mamma och vi gick med hundarna upp mot stora hygget.
Skönt med sällskap.
Men med händerna fulla av koppel blir det sällan att kameran är med ...och vad händer då?

Jo - antingen ser jag älgar som beter sej som sin serie-tecknade kompis Hälge. Dvs de står i obetalbara poser som skulle vara guld att ha på bild!

Eller som igår- så traskar vi rakt in i örnlägret och får bara ha dom på näthinne-minnet, som ju bleknar eftersom. Jag vill ju såååå gärna fota!

Idag gjorde jag som igår, fast ensam.
Jag tog fyra unghundar och traskade iväg, passerade förbi vägen som går upp mot hygget, och vad ser jag där? Jo samma stora skepnad högst upp i en enslig tall långt där uppe efter hyggesvägen.
Hade jag nån kamera med???
Nej. Och mobiltelefonen funkar INTE på örnar.

Åt vilket håll ska vi gå idag?
Sara, Rex, Bella och Diva.

Sötaste Rex.

Frustrerad promenerade jag färdigt, tänkte att hundarna faktiskt är det viktigaste. Väl hemma igen fick jag tvinga mej till att göra hund-stretchingen i luuuuugn och ro innan jag tog ytterligare två unghundar + KAMERAN och traskade iväg. Nu upp till hygget.
En sån gång finns ytterst sällan foto-objektet kvar på sin plats.

Men den här gången satt örnen kvar.
Skymningen hade iofs börjat ta över och förstört det bästa foto-ljuset/möjligheterna, men iallafall. Örnen var kvar! :)))
Lyckliga jag! ;)

De känner nåt intressant. Fifi och Grim.

Grim är ingen lat hund - han tog den närmaste vägen tillbaka
efter att ha sniffat runt vid tallen där örnen satt.

Jag lät Grim och Fifi gå lösa och själv försökte jag fånga fågeln på bild. Då såg jag ännu en stor skepnad släppa taget om sin tall för att segla bort över hygget. Åh, dom var två, samma som igår.

Vi gick vidare och jag blev ganska förvånad en bit längre fram, när en tredje örn släppte sin gren och seglade iväg!! Dom var tre stycken! Vilka vingar, gissar att den var äldst och klokast som drog när jag kom. Den var alldeles för långt bort för att ens försöka få att fastna på bild, men oj så stora dom är även på långt håll.

Bilderna blev som dom blev. Ett stativ, lite mer flyt med att upptäcka fåglarna lite tidigare på dan så kan det nog bli riktigt bra. Tills dess får jag vara nöjd med dom här bilderna.

Tre bilder på vardera örn.
Den sista bilden, där örnen liksom sträcker på sej och tittar ner, där tittar han efter Fifi och Grim som skrotar runt i vegetationen. Lite nervöst var det, men den hade koll även på mej och gav sej av bort mot skogen utan nå mer intresse för oss.

(Klicka på bilden för förstoring) 

Dagarna går

...å inte kommer det nån snö för hundarna att springa i.
Nån enstaka flinga här och där.

De grönvita tossorna jag sydde är oväntat välanvända.
Det hade jag väl inte riktigt trott ändå, men...
isiga, vassa stigar och skare är väldigt okul tycker vi, och hundarna behöver busa av sej så då blir det tossor på för att undvika onödiga småsår.

Hmm, näe...skrivarhumöret vill inte infinna sej så bilderna får tala för dagens händelser. :)

ALBUM -> Casper och Bella

Tossor och gnag-dag

Isen och skaren på det stackars tunna snötäcket är inte roligt för hundarna nu ...så det blir till att tillverka några tossor lite snabbt. Hundarna vill ju sprätta och springa och skiter fullkomligt i att det gör ont i tassarna - eftersom de inte märker det förrän efteråt. Det tänkte jag undvika nu.

Några grönvita på g till att börja med, gäller att hitta rätt fleece som kan tänkas hålla. :)
Dom här blir extra mjuka för dom blir i dubbelt fleece-lager.

Rex växlar med en lite mjukare tuggis.

Man kan ju ha syrran Sara som stöd också.

Grim och Igor. Har vi bara varsina ben går det bra att ligga nära.

Lite bilder från igår

Bella och Fifi 

Rex och Diva

Diva och Rex

Diva och Rex

Diva, Rex och Bella

Fifi

Vissa dagar vill man inte ha.

Idag är en sån dag.

Teas ljus är tänt.
Varför?
Våra vänners svarta greyhound-diamant Soolo fick somna in idag.
Så orättvist, knappt fullvuxen, den lovande framtiden för sej.

Men allt som gick att göra var gjort - det var dags.

En stor del av hundägaransvaret är att se det. Att släppa när den tiden är inne. Vackra Soolo hade ont och hur bedrövligt det än känns så måste beslutet tas. Det var dags för honom att få slippa det onda som hade förvärrats.

Han gillade våra randiga Chili-tjejer när han var liten och sprang och lekte här ute.
Han gillade vår randiga katt också. ..så mycket så han tänkte ta sej en munsbit...men han fick bara lite torr päls den gången. Kan inte låta bli att le åt minnena.

Jag hoppas att Tea hjälper till och tar sej an honom nu - hon är ju iallafall randig, och han gillar ju det.

Vila i frid vackra Soolo.

Det finns inga ord som kan trösta. Många tankar och kramar till Monica och Anders.

Soolo, Fade to Black.
En gla' gobit som på bilden bara är knappt fyra månader gammal.

Fin gårdag i Ovansjö gravkapell o Birgittagården

Jag har varit på begravning.
Igår.
En fin begravning för en fin själ.
Min morbror Ingvar.

Känner..
Trötthet av alla känslor hos mej och hos alla som jag rört mej bland.
Glädje över alla kända ansikten jag inte sett på flera år.
Frustration över blygheten att prata inför så många.
Ännu mer frustration över hur duktiga många, samt jag, är på att förminska oss själva.
Jag är säker på att många många fler hade velat berätta något fint eller roligt minne kring Ingvar.

Det var så underbart att höra det som dom berättade, dom i den allra allra närmaste familjen.
Jag hade kanske kunnat berätta om den gången vi kom hem till mamma och Folke i Sandviken för ca 1½ år sen. Ingvar och Viola var där på besök.

Jag hade unghunden Igor med mej och vi stog ute på gården efter att precis ha klivit ur bilen. Jag hade tänkt rasta Igor innan jag satte in honom i bilen igen.
Vi tar aldrig in hundarna i huset, så Igor hade aldrig varit in där.
Meeen... snabbt som blixten smet världens just då busigaste Igor upp för bron. Han tog sats ända utifrån grusgången, in i farstun, förbi mamma, in i vardagsrummet.

Där inne fick han syn på Ingvar som satt bakåtlutad i lugn och ro i fåtöljen och Igor formligen vräkte sej upp i famnen på Ingvar - en människa han aldrig träffat tidigare - i ett hus han aldrig varit in i tidigare.

Ingvar var inte beredd, jag var inte beredd - INGEN var beredd.
När Igor hade "hälsat" så skuttade han ner igen. Glatt viftande med svansen. Han hälsade enbart på Ingvar, som om han blev tok-glad och bara måste hoppa upp i knät på just honom.

Ingvar måste varit chockad, det var iallafall vi andra som hade hunnit in... En 25-kilos greyhound som kommer i full fart...fy, det kan göra riktigt ont! Jag vet inte vad som for genom Igors huvud. Jag vet inte vad som for genom mitt huvud, men hade jag suttit där hade jag troligen tuppat av av överfallet, eller åtminstone vrålat rätt ut av överraskningen.

Men inte Ingvar.

Han tog sej lugnt för pannan och kände lätt med handen uppe på sitt huvud. Igor hade delvis landat där uppe. Ingvar tittade på sin hand och konstaterade med fullständigt lugn att: det var iallafall helt, inget blod.
Han var inte arg, inte upprörd.
Bara så lugn och trygg.
Och det är så jag minns Ingvar - lugn och trygg.

Sov i ro kära morbror.

Casper på besök.

När Tommy och Anders gick iväg med Casper och Sara tog jag ut Rex med Fifi.

Det blev en nyttig stund för unghundarna. Kanske mest för kaxiga Fifi. :)

De hade roligt ihop - Fifi var inte van vid nån så kaxig, i
vanliga fall är det hon som är "på". Nu var det Rex som
tog den rollen.

De gillar varann.

Efter en liten stund mötte jag, Rex och Fifi upp Tommy o Anders, Casper och Sara.

Egentligen borde Anders o Monicas Soolo varit med här...men han är sjuk och ingen vet hur bra han kommer bli igen. Riktigt jobbigt att veta att en så ung och fin hund inte mår bra :(( Men vi håller tummar, tår och tassar för att det ska vända.

Casper får passa på att springa av sej med sina syskon nu när hans yngsta brorsa får stanna hemma i sjuksängen.

Sara, Rex, Fifi och Casper.

Fifi, Rex, Sara och Casper.

Fifi och Casper.

Casper blev lite förtjust i Katla ...som i sin tur också gillade Casper. De var riktigt söta tillsammans.

Bus-Katla-looken.

Jag gillar ju dig Katla.

Fia med kompis

Izzys bebis Fia på plats i Piteå.
Här kompis-date med nya kompisen Undercover.

Första dagen på nya året har gått...

...och vi hoppas att detta års start fortsätter bättre än förra årets start.

Mammaryllisen har växt till sej och blivit riktigt stilig sen i julas.
(dom heter väl så ...dom som man har fått av sin mamma?)
Tack mamma. =)

Nu är det framåt-tänk som gäller. Vi har många hundar att aktivera nu, en del ska kanske tävla, andra ska busa och göra husses och mattes hår lite gråare för var dag som går.

Mycket handlar just nu om "vår" senaste nykomling, Rex. ("Vår" skriver jag eftersom det är Majas hund, men som just nu bor hos oss) Vi måste se till att han får komma in i huset/flocken/familjen utan bekymmer. Och det verkar han ha gjort nästan fullt ut. Just nu tar vi hjälp av hans mamma Chili.


Vi tar det lite lugnt och han får gå koppel-lösa prommisar tillsammans med Chili än så länge. De busar på rätt bra - Chili fostrar på det viset. Skulle hon bli för hård så bryter vi, men hon har ganska god koll på vad som är okej eller inte så det behövs inte så ofta.

Båda med vita små ljus i svanstippen.

Okej vi står här och ser ut som två spektakel då så hon får fota.

Hörrö morsan, ska vi hitta på nåt?

Chili-krokodil pratar med sin son lite snett nerifrån...

Mitt i buset.

Mamma laddar lite ...

Chili

Vintern har väntat...

...på att vi ska göra klart här hemma. (ifall ni undrat var den varit tills nu) =))

Men igår kom skyddet för växthuset upp, slussluckorna i byggplatsen/hundhuset stängdes igen, gräsklipparen fick sin vinterbostad och lyktstolpen är monterad och inkopplad!!

Så NU kan vintern få komma!

Och vi önskar en GOD FORTSÄTTNING  på nya året till alla våra vänner, familj och bekanta!

Vi längtar också efter, att så småningom få rapporter om hur det går med kommande inskolning, licenstagning, och träning av alla våra Qetesh-valpar runt om i landet!
Att få träffa alla Tea/Chili/Izzy-valpar och alla hussar och mattar blir förstås årets höjdpunkter som jag och Tommy verkligen ser fram emot. En ny känsla och dimension växer fram i vårt hund-engagemang. Kram till er!!

Lyktstolpen på plats och gör det den ska. =)

Rex ville absolut skicka en nyårs-hälsning till sin familj uppe i norr:

(klicka för större bild)