Foder-ändring

I höstas kom Igor igång med tävlandet lite smått och han gjorde det bra. Det som inte fungerade bra var hans förmåga att hålla vikten på fodret alla våra hundar äter. Det spelade ingen roll att vi utökade foder-givan per mål - han tappade ändå i vikt, vilket såklart inte var konstigt eftersom han fick bli mer aktiv och vi kom igång alldeles för sent på säsongen. Det var ett bekymmer.
Men - så fick vi möjlighet att tillsammans med klubbkompisar köpa hem och förvara (största problemet för oss är förvaring, då vi inte har nån frys att tala om) ett större parti med kött till hundarna.

Igor har växt till sej i kroppen och är riktigt fin i hullet äntligen.

Igor visade jättebra resultat vikt- och kroppsmässigt redan efter några veckor och nu ligger han på den vikt vi vill och tror att han bör ha som tävlingshund.

Det är så skönt att kunna ge kött eftersom hundarna bevisligen får ut så mycket av det. Nu kör vi ca 50/50 med torrfoder/kött vilket hittills funkar kanonbra. Det är inte bara Igor som visat superfina kropps-resultat utan även de andra i gänget.
T.o.m. Grim har växt på sig i frambenen/kroppen. Allt hänger ihop med deras stärkande skogspromenader förstås, bara maten sköter inte allt, men vi ser fler och mer positiva förändringar sen vi la om kosten till hundarna. Vi har fortfarande vissa små mängd-justeringar att finslipa på unghundarna, de reagerar väldigt olika har det visat sej. Vilket är bra - för de är lite olika inbördes och fördelningsbehovet av maten är förstås olika stort.

Fifi och Rex uppe på stenmuren.

Rex som är ny i flocken tar vi med på lagom-promenader i skog och mark för att han ska få maximal möjlighet att fortsätta bygga och utveckla kroppens alla muskler, senor och balans. Han är en lätt typ, lite senare i utvecklingen av kroppen än vad hans syskon varit, men kommer bli minst lika snygg som hans morbror Churchill var, när han växt färdigt.

Rex är på väg upp i skogen efter Tommy.

Rex är väldigt lik sin mamma i det mesta, och har även börjat "prata" lite som sina systrar när vi ska ut på prommis, speciellt när han är otålig. Han tar väl efter de andra. :-) En underbar filur som kom till oss med gott självförtroende och väluppfostrat sätt där han sätter sej innan han ska få mat. Fast det sista lär vi kanske inte kunna hålla så bra som Maja gjort hittills. =))

Rex och syster Sara.

Trygg och självsäker och lite om hur det funkar här

Lille Rex - vilken kille.
Kaxig, orädd unghund, men ändå så mjuk och go.

Rex gillar sängen i kammarn.

Det blev en liten "postlåde-runda" tillsammans med Rex, Chili och Vilda för att hämta dagens post. Det sällskapet kändes passande eftersom han visar sej vara rena rama ångloket som gärna vill nypa de andra som kommer på inkallning. Sånt är svårt att lära honom av med om det inte finns en naturlig ledare eller ordningsvakt i flocken. Och det är dom två damerna som styr upp resten av flocken när och ifall det behövs.

På prommisen fick Vilda, Chili och Rex gå okopplade, det brukar gå lugnt till med Chili och Vilda som sällskap.

När vi kommit halvvägs mötte vi ett travar-ekipage ...Rex stelnade till, tittade på mej, tittade på ekipaget, men valde att komma tillbaka rätt så snabbt till mej när jag ropade, troligen mest för att hästen såg stor och farligt snabb ut där den kom mot oss. Plus att han tidigare sett hästar tillsammans med sin matte och han tyckte dom var väldigt skumma dom där jättedjuren. :-)
Chili däremot tyckte att det där såg skitkul ut och skuttade glatt bort emot och upp nästan brevid ekipaget som visade sej vara en av de mer rutinerade kusk/hästarna här omkring. Tur som en toka hade jag att jag inte ställde till med nån olycka pga lösa hundar! (Note to self: Usch - inte göra om!)

Kusken var iallafall glad och hejade glatt - jag såg troligen lite mer spänd ut och hade nog lite svårare att pressa fram ett leende mitt i all min dumhet.

Rex känner sej för vid stenmuren, isigt och otrevligt.
Man ser ju att det är 30 december...eller??

Hm, ja, iallafall, när jag hade tömt postlådan och samlat mej (hundarna glömde händelsen så fort travar-ekipaget försvunnit ur sikte) gick vi den lilla omvägen via åkrarna istället för på den otrooooligt trafikerade vägen hem. ;)

Väl nere på åkern fick mamma Chili två gånger lov att tala om för Rex hur fel han gjorde när han om och om igen sprang på henne. Jag höll koll på Chili, (man vet ju aldrig med våra små rovdjur) - såg att hon tröttnade, gav honom två perfekta mor-till-son-åthutningar (eller högre rang till låg rang snarare) med ett litet litet hål i skinnet på hans öra som resultat. Han skrek ju såklart, som våra älskade greyisar gör ifall att ...men det var nog inte bara i förebyggande - det gjorde nog lite ont i örat också. Det räckte iallafall för att han inte skulle göra om det - under den rundan iallafall.

Han tog emot meddelandet precis som hans systrar skulle ha gjort. Med ett lugn ...och ett löfte om att det finns mer jävlar-anamma kvar till en annan gång. Kanske lär han sej så småningom att hoppa över det där med att kaxa mot andra och bara springa fort istället. =) Men han är ju bara ett litet busigt knytte än så länge. och dom måste ju få busa av sej medan dom är små.

Diva och Rex får äta tillsammans ur matskålarna han hade
med sej hemifrån. Ett av kullens många tvilling-par. 

De som har många hundar vet att det måste till lite planering  - vilka som kan gå tillsammans, gå långt, gå i skogen, längs vägen, över åkrarna osv. Om vi ska gå en okopplad promenad måste dom kombineras ihop utifrån personlighet för att vi ska undvika att vi tappar kontakten och dom bara rusar...eller ännu värre, det som vi *peppar peppar* har klarat oss från hittills: att dom ryker ihop på allvar och det blir blodvite eller ännu värre resultat.
I lek kan det nog lätt gå över till stridens hetta om vi inte är med och håller koll. Oftast är unghundarna lösa två och två, eller ensamma, men är det några gamlingar med så kan flera vara lösa samtidigt utan nån större risk att de hittar på dumheter.
Men, som sagt, vi måste hålla koll.

Bella sitter och tittar efter Rex, hon funderar garanterat på nåt bus.

Nu ska den bort :(

Igor väntar på svar efter dagens röntgen av hans vänstra bakyttertå.

Rex fick följa med som sällskap.

Igor har inte varit riktigt bra i tån sen han slog sej här hemma i oktober. Riktigt illa har det blivit de senaste veckorna eftersom ligamenten till tån inte är som dom ska. Så efter en 2 månader lång historia har vi nu bestämt att sätta punkt. Hoppas vi.

Att laga ligament i tån kommer ställa till mer besvär för Igor än att låta amputera tån. Så vi ser inget bättre alternativ än att göra så.

Operationen för att ta bort tån blir om 1½ vecka och enligt "expertis" ska det inte behöva störa honom nåt nämnvärt i framtiden. Läkningen efteråt och återgången  till normal rörlighet ska dessutom vara förhållandevis snabb efter en sån operation. Så nu längtar vi tills det blir gjort och tills han får bli frisk hund igen.

Finaste, sötaste Rex!!

Nu är han här igen :-).
Gissa om han blev genomsniffad och avkollad in på minsta hårstrå. Jag gjorde processen kort igår kväll när han kom med mej hem - vi klev rakt in i gänget och signaltydlig som han är så gick det kanonbra!

Måste kolla in Simmon-katten som verkar så mysig.

Hans familj har låtit oss ta oss an Rex över vintern tills vi kommer överens om att han flyttar hem igen. Tills dess blir han som en i flocken här hemma och kommer vara som en av de våra.
Nu, i skrivande stund ligger han lugnt och sussar brevid sin kusin Igor och syster Bella här brevid i datorrummet. Allt har gått jättebra och han är en i flocken direkt. Otroligt va fantastiska de är!

Rex närmast kameran.

Vår stora jasmin...

...blev som en trolsk sal efter att snön kom idag. :)

Tidigare på dan såg det ut så här:

Imorse var det vitt när jag tittade ut genom sovrumsgluggen.

Fifi gillar att vara ute - hon kan bara sitta och titta...
fast det vill jag helst inte att hon gör. Onödigt att
kyla ner sej.

Bella och Fifi 

"Stirra på matte i fönstret"-looken.

Förmiddagspyssel med oxben

Igor, Sara och Diva putsar sina tänder ...mina egna tänder värker när jag hör och ser hur dom tar i. :))))

Bara vänta å se

Den nya dörren på hundhuset verkar hålla måttet - den har nu suttit på plats nån vecka (i lika fuktigt väder som det var när vi satte dit den första) utan att fått en massa bulor i färgen. Så nu väntar vi ...och håller tummarna att det är slutkrånglat med den nu. Den sista ytterpanelen, den omålade sidan, har fastnat på bild också. Nu har vi ett hus som tål vinter, bara innertak + isolering på det så kan vi få lite värme därinne också.

Det var en kul dag med många hundbesök på jobbet idag, nån ville ha tomteluva till hunden, flera shoppade reflexförsedda produkter som västar, koppel och halsband ...men även infraröda glödlampor, små slingrande Zofobas och vackra fiskar. Det var många som ville ha julklappar från Gävleborgs Zoo till sina små fyrbeningar. Det är ju snart jul :-)

Själv fick jag lov att shoppa med mej en 20-kilos säck med Eukanuba hundfoder hem till de små springtokiga djuren där hemma. Inte så juligt kanske, men väldigt poppis ändå.

Butikens maskot tittade förbi ett antal gånger och var tydligen så intressant så en turist ville bli fotad tillsammans med pippin utanför butiksingången. Så sött så! :))

Vilda följde ju med och stannade i stan förra lördan, men hade ganska svårt med stadens isiga gator och knöl-isiga stigar. Hon spände sej och började halta av överansträngningen så hon fick komma hem efter några dagar. Hon trivdes förstås alldeles utomordentligt inne i vardagsrumssoffan, men det var ju inte det som var meningen med Sandviken-vistelsen så hon fick byta tillbaka till de icke-isiga hemmaåkrarna i Årsunda istället.

Tok-tanten gillade gårdagens prommis, men vi fick hålla oss
från alla vägar för det är isgata precis överallt där bilar åkt!!!

Jessi och Grim hade inga direkta planer på att flytta från Helena och Melker idag när jag skulle hämta hem dom efter en vecka som promenadkompisar. Jag fick ropa ett antal gånger innan vovvsarna kom ut till  mej vid ytterdörren. :-) Det tar jag som ett maximalt topp-betyg till vistelsen!

Väl hemma somnade de direkt efter kvällsmaten ...och sover än! 

Jessi

Grimmen

Nu blir det lite ljusare!

...men... kommer vi få upp lyktstolpen innan vintern tro...

Tanken är att den kommer lysa upp vägen från bilparkeringen ner till huset. Inte en dag för tidigt med tanke på hur svart det blir här ute på kvällarna.

Fortsättning följer...en annan dag.

Izzys fräckaste??

...är det Fia kanske?

Man hämtar det som är skönast ...
och så lindar man in sej!

...och det funkar med soffans ulliga och gosiga fårskinn
också...det är bäst att hämta alla(s) dynor. Katterna
hade en dyna förut... fast det var innan jag tog hand
om grejerna.

 

Fast det bästa är ändå mattes täcke, bara att sno
direkt från sängen och lägga i sin egen bädd!
Skitbra och myyyyyyyyyyyyyyyyysigt! =))
Hälsningar från Fia - Fräcka Frida.
(som alldeles snart tar min matte Lotta
med mej och flyttar till Piteå!!)

Utsidan klar!

Pappa var här och såg till att vi fick på resterande panel på ytterväggen på hundhuset idag - äntligen har vi vägg runt om! Skönt att det inte kommit mer snö än det gjort ändå. Idag har det varit riktigt bra snickar-väder. Hann inte dokumentera/fota som jag hade tänkt, eftersom det var näst intill svart ute när vi var klara med sista brädan.

Medan vi var ute så var hundarna inne - under stora protester från en viss blå-brindlad liten dam. Hon ylar och väsnas och...ja, hon hjälpte säkert de andra att läsa den andra delen av Hundsport som låg i det andra rummet när vi kom in för fika... Tokhundar! :o) 

Man blir tydligen väldigt trött av att läsa Hundsport.

Ledsamt värre blev det igår då min morbror dog efter en tid på sjukhus.

Sov gott Ingvar.

~ ~ ~ ~

Hon är verkligen nånting alldeles utöver det vanliga för oss,
vår lilla "18000-kronors valp", med sina stora öron.

Liten minnesanteckning - vägde hundarna innan kvällsmaten 11 december:
Sara 27,9
Bella 27,1
Igor 31,0
Diva 25,9
Fifi 24,5  (Fia vägde för nån vecka sen 28,4, Molle 35,8 och 73,5 hög!)
Izzy 27,2
Katla 27,5
Chili....glömde visst henne - lillstumpan, vi får väga henne imorgon. :)

Och det var riktigt skönt att se att både Diva och Fifi börjar närma sej nån slags normalvikt nu, äntligen.

Godkänd direkt!

TACK Stefan och Kristina för att vi fick ta soffan till hundarna!!!
Som ni ser är den guld värd! =)
Och TACK Folke och mamma för att ni kom med den!!! Nu slipper vi dynor på golvet och den dagliga städningen blir mycket lättare!
Lite möblering är det kvar, men det bryr sej inte doggsen det minsta om...



Den nya hundsoffan hamnade i hundrummet och blev godkänd direkt. :-))
Den som blev mest lycklig över soffan var nog Katla, längst till vänster. Hon blev tok-busig och ålade sej där i medan jag la i dom prickiga lakanen. Snacka om nöjd.

***
***

Igår kväll kom en efterlysning via telefon från Sandviken, av fyrbent promenadsällskap. Det var systeryster som tyckte det skulle va trevligt med nån fyrbent som sällskap på promenaderna. Så vi skickade tre stycken. =))

Vilda, Grim och Jessi fick skjuts in till Sandviken med Tommy när han skulle till jobbet. Rapporten om springande katter och inte helt obrydda hundar kom kanske inte helt oväntat efter en timme ungefär... =) Men när alla gjort sej hemmastadda verkade lugnet infinna sej.

Här hemma märktes ingen skillnad över huvudtaget. Antalet hundar minskade med 3, så det borde kanske märkas... men skickar man de tre lugnaste så är väl inte det så konstigt om allt fortfarande är lika stojigt. Kvar här hemma är Stök, Bök & Co! Det blir inte många lugna stunder med en handfull valpar/unghundar tillsammans.

Jippiiiee idag orkade jag dammsuga!

Hua - vilka hemska dagar det har varit med migrän som snällt delat med sej av illamående och kräkningar och dålig mage. Unnar jag ingen. Efterdyningarna sitter visserligen i, men man blir som en ny människa när smärtan och illamåendet släpper, om än lite mer som en potatismosmänniska i skallen. Men det står jag lätt ut med i jämförelse med alternativet.

Vi blev bjudna på ett suveränt julbord på O'Learys av Gävleborgs Zoo i torsdags och jag kände redan på väg in till Gävle att min nacke protesterade. Tyvärr kopplade jag inte ihop det med begynnande migrän, men i efterhand inser jag att det var ett typiskt symptom för migrän. Men kvällen var kanon-rolig och maten supergod och jag hade inte minsta tecken på huvudvärk!! :))

Hade jag vetat hur jag skulle må dagen efter hade jag kanske hoppat över chokladmoussen, ribs'en och allt annat som säkert hjälpte till att framkalla migrän, eftersom den redan hade satt igång... meeeeen det insåg jag inte förrän dagen efter. Det var som om jag hade partajat ordentligt, kruxet var att det var JAG som var nykter och chaufför under julbords-kvällen.

På väg till bilen för att åka hem gick vi förbi butiken och titta vilka små vackringar det finns där!

Sköldis-bebisar

Nu börjar skallen och magen ordna till sej - jag har sovit 80 % av tiden de senaste två dygnen - och har ändå lyckats få liiiite gjort mellan varven när Eeze-tabletterna lindrat tillståndet en aning. Dammsugit bl a, nåt som måste göras minst en gång om dagen för att hålla dammråttorna på avstånd.

Stackars hundarna har verkligen inte heller haft roligt när jag varit immobiliserad. Ut i hundgården och rastat sej själva, som tur är har de ändå fått nån enstaka promenad när Tommy varit hemma från jobbet. Han har slitit en hel del när jag har varit "off".



Igor och Fifi



Jessi

  

Grim och Chili



Jätteroligt är det att vi fått ut Jessi/Klasse-parningsannonsen på hemsidan, OCH fått intresseanmälan på valpar från några valpspekulanter. =) Jag får sätta mej vid telefonen och ringa runt lite här framöver för att höra hur funderingarna går. För funderingar finns det alltid.







Bilder på några av dom som verkligen trivs utomhus.


Fifi, Bella, Jessi, Sara



Fifi

Sara, Diva

Jessi, Bella

Väggarna sitter på plats, nu är det taket som ska upp.



 Förhoppningsvis får vi den nya dörren imorgon.
Den första vi köpte blev det bubblor i färgen på, bara efter
nån vecka. Skitgrejer! Hoppas den nya inte får böldpesten bara.

Så här såg den sprillans nya dörren ut
veckan efter att vi satt upp den.



Med framtassarna på första trappsteget. Fifi & Bella.

...en slags sammanfattning på gång???

Det behövs alltså inte mer än ungefär ett halvår för att glömma preciiiiiiiiiiis alla bekymmer, allt städande, passande och pysslande med allt vad det innebär att ha valpar?

För det är väl som en dans på rosor att ha en kull med valpar? =)



ChiliBourke-valparnas beskrivning av en riktig röjarskiva (8 veckor gamla):
"Nu ska vi har jätteskoj när husse och matte blir borta ett par timmar. Först röjer vi ner de krukväxter vi når, sliter sönder dom och sprider ut jorden. Kom ihåg att plocka ur plastinnerkrukorna och slita dom i bitar också. När golvet och blomjorden känns för torr kissar och bajsar vi lite och sen är det bara att springa för glatta livet så det fastnar i heeela köket. Gärna en bit upp på skåpluckorna också. Sen låter vi det ligga så och förhoppningsvis hinner golvvärmen få det att torka lite - åtminstone i kluttkanterna - så kletet ligger riktigt stilla på sin plats när husse och matte kommer hem igen."

 

Ja... hur det än är med minnet från en valpkull i köket så riktigt längtar och hoppas jag att Jessi kan få sin första kull med valpar i sommar - med den stiliga och fantastiska killen Banana Split som valp-pappa!

Jessi - Moneystep's Dalasi 2011




AxRace's Banana Split 2011





Just nu är vi mitt uppe i byggandet av vårt hundhus - det går sakta men säkert och tar sin tid när vi får leka hantverkare själva. Meeeen det känns ändå som om det allmänna livet-tempot har lugnat sej lite, händelser börjar smälta in och saker börjar falla på plats ur de senaste årens kämpande med än det ena än det andra.



Jag är nog lite trög, har inte riktigt hunnit med att ta in allt som hänt hittills - det har rullat på allt fortare med både lycka, olycka och bedrövelse och sorg under de senaste åren. Vi har inte hunnit med att avsluta det ena förrän det andra har tagit vid. Noll tid till eftertanke.





Här är hela gänget i november 2010.
Igor, Chili, Vilda, Izzy, Jessi, Grim, Katla och Tea.

 
Tea fick sina valpar i december 2009 med en av mina riktiga favorithjärtekrossar-hanar som pappa, Crimdon Boa.
Strax innan valpningen, ca 10 dagar innan, sträckte hon sönder sin gamla senskada från 2007 och blev spjälad igen! Ingen rolig sits, vare sej för henne eller oss. Men valparna gjorde att allt ändå kändes positivt.



Crimdon Boa januari 2011



Izzy och Freppe SM 2010

Efter SM 2010 blev Tea sakta men säkert allt sämre och sämre.
Jag levde på glädjen från Izzys insats när hon vunnit Sprint-SM.
Och Tea...ja, jag hoppades, de kanske kunde hitta vad felet var trots allt.

Chili började löpa och fick en resa till en av mina absoluta favoriter sen massor av år tillbaka, Back O'Bourke, nån vecka senare.

Chili-valparna kom till världen ganska bekymmerslöst. Nio stycken.



Back O'Bourke och Chili träffas första gången.



Vi åkte på Hundmässan i Stockholm som blev en superlyckad bonus-grej i december 2010 då Vilda blev Bästa Veteran och Izzy Bästa tik. Vilda fick t.o.m beträda stora final-ringen som tio-årig kapplöpningsveteran. Det var bara ...wow liksom.

Vilda med sin veteran-rosett.

Efter det höll valpar och en sjuk Tea oss sysselsatta inpå det nya året 2011.

Tea i november 2010, en riktigt bra Tea-dag.

Freppe och Izzy får säja hejdå efter sin dejt i januari 2011.

När Izzy sen fick dejta ytterligare en av mina maffiga favoriter Fräcke Fredrik, i början av det nya året, hade Tea bara dagar kvar att leva. Och Diva bröt sönder sej på mer än ett ställe och...ja - tillvaron blev ännu mer av en känslomässig berg- och dalbana.

Divas knä sitter inte riktigt ihop som det bör. Januari 2011.

Diva fick en fanclub bland djursjukvårdarna/eleverna på Ultuna.

I mars blev det valpningsdags för Izzy, det utvecklade sej till allt annat än ett dröm-scenario. En valp kom ut av sej själv. Sen var det stopp. Det var en halvkall mars-dag och vi fick i ilfart köra till Distriktsveterinären i Valbo som var snälla nog att ta emot oss en fredag eftermiddag strax före kl 16.

Tiken som lyckades ta sej ut själv, Fräcka Frida heter hon. Fia.
Hon fick vänta ensam i lådan med värmedyna medan hennes syskon kom ut.

En fel-liggande tik gick förlorad. :( Men övriga fem valpar överlevde tack vare Distriktvet'ens snabba mottagande. :) Fem fyrbenta galenpannor blev det efter Izzy och Freppe.



Izzy under narkos var fruktansvärt att se, jag var bara tvungen att fota, fast jag skakade. Och det gjorde hon också.




Izzy några eller nån dag efter operation, MYCKET trevligare att se!



Några av Freppizarna har varit så vilda att de redan vid 8 månaders ålder förverkat varsina klippkort hos veterinär och fysioterapeut, vi hoppas att det betyder att de gjort allt veterinärstök som valp ...och slipper det när de blir äldre... Låter väl bra om det skulle vara så att det mesta toket redan är avverkat!

 Ja...nä... var ska jag dra gränsen...jag får lämna lika mycket oskrivet, både kul och tråkigt som hänt på vägen fram till idag.  

Mycket av det som hänt har förstås fått gå ut över andra saker som i sin tur inte blivit genomförda, men t ex både Igor och Jessi har tävlat långt över förväntan med tanke på vilken obefintlig träning de fått under årets början.

Det har varit ett mellanår tävlingsmässigt, men med fantastiska resultat ändå.

Jessi tog sej till final i Tik-SM. Och hon är en av de våra som tyvärr fått stå lite åt sidan träningsmässigt under en period då det plötsligt och oväntat dök upp annat, så en final var inget vi vågade hoppas på.

SM-finalist-femman Jessi som är ganska nöjd!

Igor visste knappt vad startbur var när han tog sin licens och några lopp efter debuten avslutade han sin debutantsäsong med en sprint på Åkers på en tid under 19 sekunder. Det hade jag aldrig kunnat förvänta mej. Båda Tea/Boas licensierade pojkar fick också sina första vinster samma dag, i födelseordning såklart ;-) Sammy först, sen Igor. För två år sedan just denna vinstdag parades Tea och Boa. Ett bra datum för oss mao.

Catrin med vinnaren i Lopp 3 - Sammy.
Foto: SHS

Jag med vinnaren i lopp 4 - Igor.
Foto: SHS

Jag brukar vilja göra en sammanfattning över året som gått. En ganska kort beskrivning över årets händelser.

Har försökt flera gånger för år 2010, men jag klarar inte av det för jag fastnar hela tiden på den stora obeskrivliga glädjen: Izzy i Sprint-SM  - och den stora obeskrivliga sorgen: Teas sjukdom och bortgång.

Så sammanfattningen får bli på nåt annat sätt, det kanske var det här mega-långa inlägget. Jaja, det spelar mindre roll, de mest känsloladdade händelserna är ju de som är svårast att ta udden av. Om man inte pratar eller skriver om det t ex.

Och nu, 2011, en sammanfattning kanske? ...nä, det blir nog ingen.
Men det gör inget. Den slutsats jag kan dra efter alltihop som hänt fram till idag är väl att jag åtminstone har lärt mej en hel del nytt. Och att lära sej nya saker är bra, även om dom känns för djävliga ibland.

Jag tror att 2012 blir ett bra år.
Och tro det eller ej - det känns faktiskt redan lite bättre. ;-)