Mäktigaste fågeln häromkring

Igår fick jag sällskap av mamma och vi gick med hundarna upp mot stora hygget.
Skönt med sällskap.
Men med händerna fulla av koppel blir det sällan att kameran är med ...och vad händer då?

Jo - antingen ser jag älgar som beter sej som sin serie-tecknade kompis Hälge. Dvs de står i obetalbara poser som skulle vara guld att ha på bild!

Eller som igår- så traskar vi rakt in i örnlägret och får bara ha dom på näthinne-minnet, som ju bleknar eftersom. Jag vill ju såååå gärna fota!

Idag gjorde jag som igår, fast ensam.
Jag tog fyra unghundar och traskade iväg, passerade förbi vägen som går upp mot hygget, och vad ser jag där? Jo samma stora skepnad högst upp i en enslig tall långt där uppe efter hyggesvägen.
Hade jag nån kamera med???
Nej. Och mobiltelefonen funkar INTE på örnar.

Åt vilket håll ska vi gå idag?
Sara, Rex, Bella och Diva.

Sötaste Rex.

Frustrerad promenerade jag färdigt, tänkte att hundarna faktiskt är det viktigaste. Väl hemma igen fick jag tvinga mej till att göra hund-stretchingen i luuuuugn och ro innan jag tog ytterligare två unghundar + KAMERAN och traskade iväg. Nu upp till hygget.
En sån gång finns ytterst sällan foto-objektet kvar på sin plats.

Men den här gången satt örnen kvar.
Skymningen hade iofs börjat ta över och förstört det bästa foto-ljuset/möjligheterna, men iallafall. Örnen var kvar! :)))
Lyckliga jag! ;)

De känner nåt intressant. Fifi och Grim.

Grim är ingen lat hund - han tog den närmaste vägen tillbaka
efter att ha sniffat runt vid tallen där örnen satt.

Jag lät Grim och Fifi gå lösa och själv försökte jag fånga fågeln på bild. Då såg jag ännu en stor skepnad släppa taget om sin tall för att segla bort över hygget. Åh, dom var två, samma som igår.

Vi gick vidare och jag blev ganska förvånad en bit längre fram, när en tredje örn släppte sin gren och seglade iväg!! Dom var tre stycken! Vilka vingar, gissar att den var äldst och klokast som drog när jag kom. Den var alldeles för långt bort för att ens försöka få att fastna på bild, men oj så stora dom är även på långt håll.

Bilderna blev som dom blev. Ett stativ, lite mer flyt med att upptäcka fåglarna lite tidigare på dan så kan det nog bli riktigt bra. Tills dess får jag vara nöjd med dom här bilderna.

Tre bilder på vardera örn.
Den sista bilden, där örnen liksom sträcker på sej och tittar ner, där tittar han efter Fifi och Grim som skrotar runt i vegetationen. Lite nervöst var det, men den hade koll även på mej och gav sej av bort mot skogen utan nå mer intresse för oss.

(Klicka på bilden för förstoring)