Igår.
En fin begravning för en fin själ.
Min morbror Ingvar.
Känner..
Trötthet av alla känslor hos mej och hos alla som jag rört mej bland.
Glädje över alla kända ansikten jag inte sett på flera år.
Frustration över blygheten att prata inför så många.
Ännu mer frustration över hur duktiga många, samt jag, är på att förminska oss själva.
Jag är säker på att många många fler hade velat berätta något fint eller roligt minne kring Ingvar.
Det var så underbart att höra det som dom berättade, dom i den allra allra närmaste familjen.
Jag hade kanske kunnat berätta om den gången vi kom hem till mamma och Folke i Sandviken för ca 1½ år sen. Ingvar och Viola var där på besök.
Jag hade unghunden Igor med mej och vi stog ute på gården efter att precis ha klivit ur bilen. Jag hade tänkt rasta Igor innan jag satte in honom i bilen igen.
Vi tar aldrig in hundarna i huset, så Igor hade aldrig varit in där.
Meeen... snabbt som blixten smet världens just då busigaste Igor upp för bron. Han tog sats ända utifrån grusgången, in i farstun, förbi mamma, in i vardagsrummet.
Där inne fick han syn på Ingvar som satt bakåtlutad i lugn och ro i fåtöljen och Igor formligen vräkte sej upp i famnen på Ingvar - en människa han aldrig träffat tidigare - i ett hus han aldrig varit in i tidigare.
Ingvar var inte beredd, jag var inte beredd - INGEN var beredd.
När Igor hade "hälsat" så skuttade han ner igen. Glatt viftande med svansen. Han hälsade enbart på Ingvar, som om han blev tok-glad och bara måste hoppa upp i knät på just honom.
Ingvar måste varit chockad, det var iallafall vi andra som hade hunnit in... En 25-kilos greyhound som kommer i full fart...fy, det kan göra riktigt ont! Jag vet inte vad som for genom Igors huvud. Jag vet inte vad som for genom mitt huvud, men hade jag suttit där hade jag troligen tuppat av av överfallet, eller åtminstone vrålat rätt ut av överraskningen.
Men inte Ingvar.
Han tog sej lugnt för pannan och kände lätt med handen uppe på sitt huvud. Igor hade delvis landat där uppe. Ingvar tittade på sin hand och konstaterade med fullständigt lugn att: det var iallafall helt, inget blod.
Han var inte arg, inte upprörd.
Bara så lugn och trygg.
Och det är så jag minns Ingvar - lugn och trygg.
Sov i ro kära morbror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar